Jag är rätt trött i min kropp. Av all träning framförallt, men också av att bära runt mina proteser på >5 kg varje dag. Därför är det väldigt tacksamt med lite avkoppling och massage ibland. Kajsa rekommenderade lipomassage  (LPG) som finns på Helens Beautycenter i Borås. Häromdagen var jag på min andra behandling och till min stora glädje märker jag stooor förbättring.

Det fungerar nästan som en dammsugare som man förflyttar över kroppen och ger en smärtfri massage som förbättrar blodcirkulationen, ökar lymfdräneringen och förbättrar hudens kondition. Det driver även ut slaggprodukter, toxiner och överflödig vätska ur kroppen.

LPG

Jag märker skillnaden främst på musklerna på baksidan av mina lår, där det ofta är spänt och ömt av träningsvärk. Kroppen känns mjuk efteråt, både inuti och utanpå. Nästan som att jag inte gjort annat än vilat i flera dagar.

Under behandlingen har man på sig en kroppsstrumpa som täcker för alla känsliga delar men ändå är det ju lite jobbigt för mig i och med att jag inte har på mig benen och då är det tur att Anna som utför behandlingen är så proffsig och gullig så jag kan slappna av och bara ha det skönt. Tusen tack till Anna och Helens Beautycenter för att ni tar hand om mig!
Ni kan läsa mer om behandlingen här.

/ / / /

Nu är vi inne i maxlyftsperiodens sista vecka. Det har gått riktigt bra tycker jag, klart över förväntan.

Vi har gått ner på 6 reps x 4 set och jag har lyckats öka mina vikter på varje pass. Kajsa har varit med varje gång, vilket jag tror har varit en viktig del i att det gått så bra. Hon har korrigerat tekniken som är viktigare än vanligt när man lyfter tungt (tekniken är förstås alltid viktig) och hjälpt med de sista repsen när det känts som att inte går mer. Kroppen har svarat med träningsvärk av den sköna sorten, inte den som gör att man knappt kan röra sig. I helgen är sista passet och då ska ni få en summering av start- respektive slutvikt.

Om du missade part 1 av övningarna kan du klicka här.

Övningar i part 2: 
Knäböj
Rodd
Utfall
Chins – idag klarade jag de utan hjälpmedel. Yeay!

/ / / /

Bilden ovan är min favoritbild från alla hundratals bilder Patrik från Superstudio tog på mig. Första gången jag såg den pirrade det i ryggraden, spred sig via huvudet, ner mot pannan till mitt näsben. Det börjar alltid pirra just precis inne i skelettet i mitt näsben innan tårarna kommer. Min skugga ser ut att ha ben.
Tankarna gick till Peter Pan och hur Wendy till slut fick sy  fast hans skugga för att den skulle sitta kvar. För mig symboliserar den här bilden mycket, det ligger någon slags smärta och skörhet i den. Hur jag ofta slits mellan den jag var och den jag är. Hur ”vi” sitter rygg mot rygg och reflekterar varandra. Hur jag aldrig får glömma henne – Shahrzad 1.0. Hur hon lever kvar inuti mig. Shahrzad, du var bättre förr.

I min sjukdom var jag ensam. Den drabbar oftast inte människor i min ålder. Den drabbar överhuvudtaget sällan. Varför drabbade den då mig? Hur kommer det gå för mig? Finns det något liv efter detta? Hade jag uppnått alla mina drömmar? Tog jag chansen medan dem fortfarande fanns? Jag frågade personalen om stödgrupper eller patienter som överlevt. ”Nej, vi har inte så många meningokockpatienter.”

Första gången jag rullade in på gåskolan i min rullstol efter amputationen var jag hoppfull, tänkte att nu kommer jag träffa människor som är i samma sits som jag och kanske finna tröst och tillhörighet. Jag hade fel, på gåskolan fanns främst äldre människor som framförallt till följd av diabetes hade fått amputera ett ben. Mina föräldrar pratade med personalen och de som var där medan jag rullade baklänges mot dörren och rynkade på näsan för att undkomma pirret i näsbenet. Jag var 28 år, saknade två ben till följd av en plötslig och otäck sjukdom. Misstolka mig inte, de hade det precis lika jobbigt som jag, orättvisan är likvärdig. Jag var inte bättre eller sämre än de andra. Jag var bara ensam.

Ensamhet har blivit en stor del av den här resan, det är ingen offerkappa jag försöker dra på mig, det är bara så korten föll för mig. Den här veckan har till följd av små och stora incidenter varit en käftsmällspåminnelse om just det. Ensamheten. Hur sköra relationer är, hur kappor vänds efter vinden och lojalitet man trott på visar sig enbart vara för stunden. I slutändan står jag ändå där själv och slåss mot skuggor, min egen, andras och kanske även skuggor som bara finns i mitt huvud. Jag slungas tillbaka i tiden till den där dagen i gåskolan när jag insåg att i detta är jag ofrivilligt ensam. Men sedan inser jag också att det får vara okej. Det här är mitt kors och det är mitt ansvar att axla det. Så jag gör det. Men aldrig kuvar jag mig under mitt kors. Okej, aldrig för en längre stund tills jag påminns: Rak i ryggen Shahrzad! Upp med bröstet. stolt!

Med det sagt har alla människor sitt eget kors att bära och alla bär den på olika sätt. Det ska man ha respekt för. Du som läser det här har det också, du krigar mot saker som gör ont ända i själen och vissa gånger är du precis som jag så jävla ensam. Någonstans vill jag bara påminna dig om att våga vara dig själv, stå upp för det du tror på och behålla ditt magiska jag, även om det stundtals bara är en fastsydd skugga som följer dig.

Jag har en näsbenspirr-låt som jag söker mig till i situationer som denna. Världens bästa Håkan sätter ord på det så sant och träffsäkert att det nästan är läskigt. När han sjunger:
För jag tror / När vi går genom tiden / Att allt det bästa / Inte hänt än
då övergår näsbenspirret till rinnande salta tårar från hjärtat. Precis så måste det vara. Det måste det. Jag vägrar tro annat.


/ / / /

Började min morgon med ett simpass med Jonas. Han var förkyld och var inte med i vattnet utan gick på kanten istället. Jag minns när jag började med simningen och Jonas sa att han räknar med att till våren ska jag klara mig själv i vattnet och han ska coacha från kanten, hur avlägset det kändes. Det kommer jag aldrig fixa, tänkte jag. Men plötsligt är vi där. Jag har lärt mig att det är så i simningen. Det är inga drastiska skillnader likt det jag kan känna på gymmet men det finns där, baby steps, baby steps. Det sätter mitt tålamod på prov varenda gång men ibland kan jag även se det själv, att alla baby steps till slut blir ett kliv.

Vi har ökat på simningen med ett pass till i veckan där jag simmar själv men får ett program av Jonas. Jag har fått önskemål om att jag ska berätta mer ingående om hur mina pass ser ut, I aim to please – såhär simmande jag i söndags:

Insim
200 m bröstsim/ryggsim växla 25 (ingen vila mellan längderna, håll igång)
4×25 m ryggsim dubbelarm, växla 25 med ben och 25 utan ben med glid
2×25 m bröstsim med frisimsben

Balans/flyt och andning
Jobba 5 minuter med vändningarna från mage till rygg både på sidan och fram/tillbaks där fokus är på andningen

Frisim utan hjälpmedel
8×25 m frisim 3-takt så mycket det går och varva in bröstsim när du tappar tekniken, vila ca 15-20 sekunder mellan 25:orna

Armserie jobba med 3-takt
24×25 m, 6 stycken dolme teknik, 6 stycken dolme räkna tag och minska, 6 stycken dolme och paddlar teknik, 6 stycken endast paddlar försök få med benen.

Avsim
200 m meter utan stopp lugnt och fint, blanda bröstsim, ryggsim och frisim som du känner, håll igång bara så du ökar din längd.

Bana 8 är ”min” bana och känns lite som hemma nu, nästan så jag inte vill simma på andra banor. Min lucky number 8.

/ / / /